denna affär hade förorsakat henne själv. Vad Mary, angår, hade hon nog självbehärskning för att med en min av allvarlig eftertanke viska till Elisabet, så snart de satt sig till bords: — Detta är en högst olycksalig affär, som troligen kommer att låta tala mycket om sig. Men vi måste sträva mot elakhetens ström och gjuta i varandras sargade bröst den systerliga tröstens balsam.
Då hon icke hos Elisabet såg någon lust att svara, tillade hon: — Huru olycklig än denna tilldragelse må vara för Lydia, kunna vi därav hämta en nyttig lärdom: att dygdens förlust hos en kvinna är oersättlig — att ett enda felsteg störtar henne i bottenlöst elände — att hennes rykte är inte mindre bräckligt än det är dyrbart — och att hon inte kan vara för mycket på sin vakt i sitt förhållande till ovärdiga individer av det motsatta könet.
Elisabet lyfte häpen upp ögonen, men var allt för beklämd för att svara. Mary fortsatte emellertid att trösta sig med dylika lärdomar, hämtade från den olycka, som hotade dem.
På eftermiddagen lyckades de två äldre systrarna få vara ensamma med varandra en halvtimme, och Elisabet begagnade genast tillfället att göra åtskilliga frågor, som Jane var lika ivrig att besvara. Sedan de båda gemensamt beklagat sig över de förfärliga följderna av tilldragelsen, vilka Elisabet ansåg vara nästan säkra och Jane icke kunde påstå vara alldeles omöjliga, fortfor den förra: — Men berätta mig allt om saken, som jag inte redan har hört. Låt mig höra vidare detaljer. Vad sade överste Forster?
