vara. Kitty erkände då med en ganska naturlig stolthet över att hon visste mer än andra, att Lydia i sitt sista brev berett henne på ett sådant steg. Det ser ut, som om hon flera veckor vetat, att de voro kära i varandra.
— Men inte förrän de reste till Brighton?
— Nej, jag tror inte det.
— Och tycktes överste Forster själv ha dåliga tankar om Wickham? Känner han till hans verkliga karaktär?
— Jag måste erkänna, att han inte talade så väl om Wickham, som han gjorde förr. Han trodde, att han var tanklös och oordentlig. Och efter denna ledsamma affär säger man, att han var betydligt skuldsatt, då han lämnade Meryton, men jag hoppas, att detta inte är sant.
— O, Jane, om vi hade varit mindre hemlighetsfulla, om vi hade talat om, vad vi visste om honom, då kunde detta inte ha inträffat.
— Det skulle kanske ha varit bättre, svarade hennes syster. Men att yppa en persons förut begångna fel utan att veta, hurudana hans tänkesätt för närvarande äro, syntes oss oförsvarligt. Vi handlade i bästa avsikt.
— Kunde överste Forster meddela innehållet av Lydias brev till hans hustru?
— Han hade det med sig för att visa oss det. Jane tog fram det ur sin plånbok och gav det åt Elisabet. Det lydde sålunda:
