talrika bekanta, men sedan han blivit lantvärnsofficer, såg det icke ut, som om han stod på särskilt vänskaplig fot med någon av dem. Det fanns därför icke någon, om vilken man med sannolikhet kunde antaga, att han var i stånd att meddela några upplysningar om honom. Och hans bedrövliga ekonomiska ställning gjorde honom synnerligen angelägen om att hålla sig undan, vartill kom, att han fruktade att bli upptäckt av Lydias närmaste, ty det hade just blivit bekant, att han lämnat efter sig spelskulder, som uppgingo till ett betydande belopp. Överste Forster trodde, att det behövdes mer än tusen pund för att klara upp hans skulder i Brighton. Han var skyldig en hel mängd ute i staden, men hans spelskulder voro ännu mer fruktansvärda. Mr Gardiner sökte icke hemlighålla dessa detaljer för familjen på Longbourn. Jane hörde dem med fasa. — En spelare! utropade hon. Det var alldeles oväntat. Jag hade icke någon aning därom.
Mr Gardiner tillade i sitt brev, att de kunde vänta att få se sin far hemma följande dag, som var lördag. Han hade tappat modet på grund av misslyckandet av alla deras bemödanden och hade givit vika för sin svågers enträgna böner, att han skulle återvända till sin familj och lämna åt honom att företaga vad som på grund av omständigheterna kunde visa sig vara rådligt för vinnande av deras mål. När mrs Bennet fick veta detta, uttryckte hon icke så stor glädje, som hennes döttrar väntade, då de tänkte på huru stor hennes ångest för hans liv förut hade varit.
