ehuru ansenlig för hennes ställning i livet, kunde svårligen ersätta förlusten av hans. Hennes far hade varit advokat i Meryton och hade lämnat henne fyra tusen pund i arv.
Hon hade en syster gift med en mr Philips, som hade varit notarie hos deras far och blivit hans efterträdare, och en bror, som var bosatt i London som en ansedd affärsman.
Byn Longbourn låg endast en mil från Meryton, ett mycket passande avstånd för de unga damerna, som vanligen frestades att begiva sig dit tre eller fyra gånger i veckan för att göra sin uppvaktning hos sin moster och besöka en modehandlerska, som hade sin butik tvärs över gatan. De två yngsta döttrarna, Catherine och Lydia, voro särskilt flitiga med dessa uppvaktningar; de voro ytligare än sina systrar, och när ingenting bättre erbjöd sig, var en promenad till Meryton nödvändig för att fördriva förmiddagstimmarna och skaffa dem samtalsämnen under aftonen; och huru fattig på nyheter trakten än i allmänhet var, lyckades de alltid att få höra några av sin moster. För närvarande voro de väl försedda både med nyheter och glädjeämnen genom den nyss inträffade ankomsten av ett milisregemente till trakten; det skulle stanna där hela vintern, och Meryton var dess huvudkvarter.
Deras besök hos mrs Philips medförde nu högst intressanta meddelanden. Varje dag vidgade i någon mån deras kännedom om officerarnas namn och förbindelser. Mr Philips kände dem alla, och detta blev för hans hustrus systerdöttrar en källa till
