ömse sidor, sade Jane. Jag hoppas och tror, att de komma att bli lyckliga. Jag vill tro, att hans samtycke till att gifta sig med henne är ett bevis på att hon kommit på bättre tankar. Deras ömsesidiga tillgivenhet kommer att göra dem stadgade, och jag hoppas, att de skola slå sig ner i lugn och ro och framleva sina dagar på ett så förståndigt sätt, att deras felsteg med tiden blir glömt.
— Deras uppförande har varit sådant, svarade Elisabet, att varken du eller jag eller någon annan någonsin kan glömma det. Det tjänar ingenting till att tala därom.
Flickorna kommo nu att tänka på att deras mor förmodligen var fullständigt okunnig om vad som hade hänt. De gingo därför in i biblioteket och frågade sin far, om han inte önskade, att de skulle omtala det för henne. Han höll på och skrev, och utan att lyfta på huvudet, svarade han helt lugnt:
— Gör som ni behagar.
— Få vi ta med oss morbrors brev och läsa upp det för henne?
— Ta vad ni vill och ge er av!
Elisabet tog brevet från hans skrivbord, och de gingo tillsammans upp till modern. Mary och Kitty voro båda hos mrs Bennet, ett meddelande skulle därför bli tillräckligt för alla. Efter att med få ord ha berett dem på goda nyheter läste Jane upp brevet. Mrs Bennet kunde knappast behärska sig. Så snart hon fått höra, att mr Gardiner hoppades, att Lydia snart skulle bli gift, gav hon fritt lopp åt sin glädje, och varje ny mening gjorde den ännu mer
