var människa, måste en känsla av triumf finnas hos honom.
Hon började nu förstå, att han var just den man, som med hänsyn till sinnelag och begåvning bäst skulle passa henne. Hans förstånd och lynne, ehuru olika hennes egna, skulle ha motsvarat alla hennes önskningar. Det var en förening, som skulle ha blivit till bådas fördel: genom hennes otvungna och livliga sätt kunde hans sinne ha förmildrats och hans sätt att vara ha vunnit, och av hans goda omdöme, bildning och världskännedom kunde hon ha dragit en ännu betydelsefullare fördel.
Men intet sådant lyckligt äktenskap kunde nu visa en beundrande värld, vad äktenskaplig lycka verkligen ville säga. En förening av helt annat slag, som uteslöt möjligheten av den andra, skulle snart ingås i deras familj.
Hon kunde icke föreställa sig huru Wickham och Lydia skulle kunna underhållas, så att deras ekonomiska ställning blev någorlunda dräglig, men hon kunde lätt gissa, huru föga av varaktig lycka kunde tillfalla ett par, som fördes tillsammans endast därför att deras lidelser voro starkare än deras dygd.
Mr Gardiner skrev snart igen till sin svåger. På
mr Bennets tacksägelser svarade han i korthet med
försäkringar om sin livliga önskan att befordra alla
hans barns lycka och välgång, och han slutade med
en ivrig anhållan, att han skulle slippa höra talas
