mrs Bennets ansikte, då vagnen kom fram till porten, hennes man såg djupt allvarlig ut, hennes döttrars miner präglades av oro och ängslan.
Lydias röst hördes i vestibulen, dörren öppnades, och hon kom springande in i rummet. Hennes mor steg fram, omfamnade henne och välkomnade henne med förtjusning; hon räckte med ett vänligt leende handen åt Wickham, som följde efter sin maka, och hon lyckönskade dem båda med en glättighet, som visade, att hon icke hyste det ringaste tvivel om deras lycka.
Det mottagande de fingo av mr Bennet, till vilken de sedan vände sig, var icke fullt så hjärtligt. Hans ansiktsuttryck blev snarare ännu strängare, och han lät knappast ett ord gå över sina läppar. Den otvungna säkerhet, varmed det unga paret uppträdde, var tillräckligt för att reta honom. Elisabet erfor en känsla av motvilja, och till och med Jane var upprörd. Lydia var alltjämt samma Lydia — otämd, oblyg, vild, bullersam och oförskräckt. Hon vände sig från den ena systern till den andra, anhållande om deras lyckönskningar, och när slutligen alla satte sig ned, såg hon sig ivrigt omkring i rummet, lade märke till vissa små förändringar i detsamma och anmärkte skrattande, att det var länge sedan hon sist var där.
Wickham var alls icke mera nedslagen än hon, men hans sätt var alltid så behagligt, att, om hans karaktär och hans giftermål hade varit sådana, som de borde vara, skulle hans leenden och det otvungna sätt, varpå han gjorde upp släktskap med dem, ha
