synbarligen hade minst att göra och till vilka han kände den minsta frestelse att komma. Gissningar om meningen därmed, hastiga och vilda, foro genom hennes hjärna, men hon var icke tillfredsställd med någon. De, som behagade henne mest, såsom ställande hans handlingssätt i det bästa ljus, syntes mest osannolika. Hon kunde icke fördraga en sådan ovisshet, utan tog fatt i ett pappersark och skrev ett kort brev till sin moster för att bedja om en förklaring på vad Lydia låtit undfalla sig, om detta var förenligt med den tystlåtenhet, som utlovats.
— Du kan lätt förstå, tillade hon, huru stor min nyfikenhet måste vara att få veta, hur det kommer sig, att en person, som ej har några förbindelser med någon av oss och som jämförelsevis är främmande för vår familj, befann sig i er krets vid ett sådant tillfälle. Var snäll och skriv genast och låt mig veta det — så framt det av mycket tvingande skäl måste förbli en hemlighet, vilket Lydia tycks finna vara nödvändigt, då måste jag försöka nöja mig med att förbli i okunnighet.
Inte för att jag kommer att göra det i alla fall, tillade hon för sig själv, då hon slutade sitt brev, och, kära moster, om du inte är så vänlig och talar om det för mig, skall jag sannerligen bli tvungen att tillgripa list och knep för att få reda därpå.
Janes fina grannlagenhet tillät henne icke att enskilt tala med Elisabet om vad Lydia låtit undfalla sig, och Elisabet var glad däröver, tills det blev klart, om hennes förfrågningar skulle få något resultat, ville hon helst vara utan någon förtrogen.
