som den nu tycks göra — att du i själva verket förklarade, att du var besluten att aldrig låta prästviga dig, och att en överenskommelse träffats i enlighet därmed.
— Hörde du det — ja, det var inte alldeles grundlöst. Du kommer nog ihåg vad jag sade dig om den saken, när vi först talade därom.
De hade hunnit fram nästan till porten, ty hon gick fort för att bli honom kvitt, och då hon för sin systers skull icke ville reta honom, svarade hon endast vänligt leende:
— Se så, mr Wickham, vi äro ju svåger och svägerska. Låt oss inte gräla om vad som varit. I framtiden hoppas jag att vi alltid ska bli ense.
Hon sträckte fram handen, han kysste den höviskt och vänskapligt, fastän han knappt visste vilken min han skulle göra, och de gingo in i byggningen.
FEMTIOTREDJE KAPITLET.
Mr Wickham hade fått så nog av detta samtal, att han aldrig mera besvärade sig eller retade sin kära svägerska Elisabet med att bringa detta ämne å bane, och hon märkte med glädje, att hon sagt nog, för att han skulle förhålla sig lugn.
Dagen för hans och Lydias avresa kom snart, och mrs Bennet måste finna sig i en skilsmässa, som, då hennes man på inga villkor gick in på hennes plan, att de alla skulle resa till Newcastle, troligtvis skulle räcka åtminstone ett år.
