Jane hade icke kunnat höra nyheten om hans ankomst utan att skifta färg. Det var nu många månader sedan hon nämnde hans namn för Elisabet, men så snart de två blevo ensamma sade hon:
— Jag märkte, att du såg på mig, då moster talade om nyheten för oss, och jag vet, att jag såg ängslig ut, men tro inte, att det var av någon dum orsak. Jag blev bara förlägen för ögonblicket, därför att jag kände att man skulle se på mig. Jag försäkrar dig, att nyheten bereder mig varken glädje eller smärta. Jag är glad över en sak, och det är, att han kommer ensam, ty då få vi träffa honom så mycket mindre. Inte att jag är rädd för min egen del, men jag fruktar andra människors anmärkningar.
Elisabet visste icke, vad hon skulle tänka om saken. Om hon icke hade träffat honom i Derbyshire, kunde hon ha trott det vara möjligt, att han kom dit utan någon annan avsikt än den han låtit förstå, men hon trodde ännu, att han var förtjust i Jane, och hon tvekade, huruvida det var mera antagligt, att han kom dit med sin väns tillåtelse eller var djärv nog att komma utan densamma.
— Dock är det hårt, tänkte hon ibland, att den stackars mannen inte kan komma till ett ställe, som han på lagligt sätt har hyrt, utan att ge anledning till alla dessa funderingar! Jag ämnar lämna honom i fred.
Trots vad hennes syster förklarade och i själva verket trodde att hon kände, kunde Elisabet, medan man väntade på mr Bingleys ankomst, lätt märka, att den gjort ett djupt intryck på henne. Hennes
