lynne var oroligare, mera ojämnt, än hon på länge iakttagit.
Det ämne som så ivrigt diskuterats mellan föräldrarna för ett år sedan, upptogs nu på nytt.
— Så snart mr Bingley kommer, min gubbe, sade mrs Bennet, skall du naturligtvis uppvakta honom.
— Visst inte. Du tvang mig att besöka honom i fjol, och du lovade, att, om jag gjorde visit hos honom, skulle han gifta sig med en av mina döttrar. Men det blev ingenting av, och jag vill inte bära mig åt som en narr igen.
Hans hustru föreställde honom, hur absolut nödvändig en sådan uppmärksamhet skulle vara från alla kringboende herrars sida, då mr Bingley återvände till Netherfield.
— Det är en etikettfråga, som jag inte bryr mig om, sade han. Om han önskar umgänge med oss, så låt honom söka det. Han vet var vi bo. Jag vill inte offra min tid på att springa efter mina grannar var gång de resa bort och komma tillbaka igen.
— Nå, så mycket vet jag, att det är avskyvärt oartigt, om du inte uppvaktar honom. Men i alla fall är jag fast besluten, att det inte skall hindra mig från att bjuda honom till middag hos oss. Vi måste se mrs Long och Gouldings snart. Det kommer att bli tretton personer med oss själva, så att det just blir rum vid bordet för honom.
Tröstad av detta beslut, var hon bättre i stånd att fördraga sin mans ohövlighet, fastän det var högligen förödmjukande för henne att veta, att till följd
