varseblev mr Darcy tillsammans med mr Bingley, varpå hon återtog sin plats bredvid sin syster.
— Det kommer en herre med honom, mamma, sade Kitty, vem kan det vara?
— Någon bekant, förmodar jag, kära du. Jag ser rakt inte vem det är.
— Nej, men se, svarade Kitty, det ser ut att vara den där herrn, som brukade vara i hans sällskap förut — mr, vad heter han nu igen? Den där långa, sturska herrn.
— Store Gud! Mr Darcy! Ja, så ser det ut, det är visst och sant. Nå, vilken vän som helst till mr Bingley är alltid välkommen här, men eljest måste jag säga, att jag hatar blotta åsynen av honom.
Jane såg med överraskning och deltagande på Elisabet. Hon visste endast föga om deras möte i Derbyshire och kunde därför förstå, hur genant det måste vara för hennes syster att träffa honom så gott som första gången, sedan hon mottagit hans brev med förklaringar. Båda systrarna kände sig ganska illa till mods. Båda hade medkänsla med varandra, och deras mor pratade på om sin motvilja mot mr Darcy och sitt beslut att vara hövlig mot honom, endast därför att han var mr Bingleys vän, utan att någon av dem hörde på henne. Men Elisabet hade anledning till oro, som icke kunde anas av Jane, för vilken hon ännu icke haft mod att visa mrs Gardiners brev eller omtala förändringen i sina egna känslor gentemot honom. För Jane kunde han endast vara en man, vars frieri hon avslagit och vars förtjänster hon underskattat.
