Men för henne, som ägde närmare kännedom om förhållandet, var han den person, till vilken hela familjen stod i tacksamhetsskuld för den största av välgärningar, och som hon själv betraktade med ett intresse, som, om icke alldeles lika ömt, åtminstone var lika förståndigt och lika rättmätigt som det, som Jane hyste för Bingley. Hennes förvåning över att han kom — att han kom till Netherfield, till Longbourn och frivilligt uppsökte henne igen, var nästan lika stor, som den hon känt, då hon först bevittnade hans förändrade sätt i Derbyshire.
Färgen, som hade flytt från hennes ansikte, återvände under en halv minut med ökad glöd, och ett glatt småleende gav glans åt hennes ögon, då hon under detta ögonblick trodde, att hans hängivenhet och hans önskningar ännu voro oförändrade. Men hon ville icke fullt lita därpå.
— Låt mig först se, hur han beter sig, sade hon för sig själv, det kommer att bli tids nog för att våga hoppas.
Hon satt ivrigt sysslande med sitt arbete och försökte att vara lugn utan att våga lyfta upp ögonen, tills hon med ängslig nyfikenhet riktade dem mot sin syster, då betjänten närmade sig dörren. Jane såg litet blekare ut än vanligt, men lugnare än Elisabet hade väntat. Då herrarna inträdde, rodnade hon, dock mottog hon dem ganska obesvärat och på ett fullt passande sätt, som var lika fritt från någon yttring av missnöje som från något onödigt fjäsk.
Elisabet sade så litet till båda som hövligheten
