— Nå, kära du, sade mr Bennet, när Elisabet hade läst biljetten högt, om din dotter skulle få ett farligt sjukdomsanfall — om hon skulle dö, skulle det vara en tröst, att allt inträffat under jakt efter mr Bingley och på din befallning.
— Å, jag är inte alls rädd för att hon skall dö. Man dör inte av små obetydliga förkylningar. Hon kommer att bli vårdad på bästa sätt. Så länge hon stannar där är allt mycket bra. Jag skulle vilja fara och se till henne, om jag kunde få vagnen.
Elisabet, som kände sig verkligt orolig, var besluten att besöka henne, fastän vagnen icke stod att få och som hon icke var någon ryttarinna, var enda möjligheten för henne att gå. Hon tillkännagav sitt beslut.
— Hur kan du vara så enfaldig, utropade hennes mor, och tänka på något sådant, då vägarna äro så smutsiga! Du blir inte presentabel, då du kommer dit.
— Jag blir nog så presentabel, att jag kan träffa Jane, och det är allt, vad jag önskar.
— Är det där en vink åt mig, Lizzy, sade hennes far, att jag skall skicka efter hästarna?
— Nej, visst inte. Jag vill inte komma ifrån promenaden. Avståndet betyder ingenting, då man har ett viktigt ärende; det är ju bara tre mil. Jag kommer tillbaka till middagen.
— Jag beundrar din välvilja, som visar sig i handling, anmärkte Mary, men varje impuls av känslan bör ledas av förnuftet och enligt min mening måste
