honom bli ett offer för hennes mors ivriga spaningar efter whistspelare, och inom kort satt han, liksom övriga spelande, vid ett bord. Hon förlorade nu allt hopp att känna någon trevnad. De två blevo hela aftonen sittande vid olika bord, och hon hade ingenting annat att glädja sig över, än att han så ofta vände blicken åt det håll, där hon satt, att han spelade lika illa som hon själv.
Mrs Bennets plan hade varit att få behålla de två Netherfieldherrarna till supén, men olyckligtvis beställde de fram vagnen förr än någon av de andra, och hon hade icke tillfälle att hålla dem kvar.
— Nå, flickor, sade hon, så snart de blivit ensamma, vad säger ni om dagen? Jag försäkrar er, att jag tycker, att allt gick ovanligt bra. Maten var så väl tillagad som tänkas kunde. Steken var alldeles lagom stekt, och alla sade, att de aldrig hade sett ett så fett lårstycke. Soppan var femti gånger bättre än den, som vi fingo hos Lucas’ förra veckan, till och med mr Darcy erkände, att rapphönsen voro utmärkt väl stekta, och jag förmodar, att han åtminstone har två eller tre franska kockar! Och, min kära Jane, jag har aldrig sett dig se bättre ut. Mrs Long sade så också, ty jag frågade henne, om du inte tog dig bra ut. Och vad tror du hon sade dessutom? — Ah! Mrs Bennet, till slut få vi nog ändå se henne som fru på Netherfield! Det sade hon verkligen. Jag tycker, att mrs Long är en riktigt rar människa, och hennes döttrar äro mycket hyggliga, fastän inte alls vackra, jag tycker ofantligt mycket om dem.
