Mrs Bennet var kort sagt i mycket hög stämning. Hon hade sett nog av Bingleys förhållande till Jane för att vara övertygad om att hon till slut skulle få honom, och hennes förväntningar om framgång för hennes familj voro, då hon var i glatt humör, så utan rim och reson, att hon kände sig helt besviken över att icke se honom komma tillbaka dagen därpå för att framställa sitt frieri.
— Det har varit en mycket trevlig dag, sade Jane till Elisabet. Sällskapet syntes vara väl valt, och alla passade bra för varandra. Jag hoppas, att vi ofta komma att träffas igen.
Elisabet log.
— Lizzy, du får inte göra så. Du får inte misstänka mig. Det sårar mig. Jag försäkrar dig, att jag nu har lärt mig njuta av samvaron med honom såsom en angenäm och förståndig ung man, utan att jag hyser någon önskan utöver detta. Att döma av hans sätt mot mig nu är jag fullt övertygad om att han aldrig haft en tanke på att hos mig väcka en böjelse. Saken är bara den, att han är begåvad med ett angenämare umgängessätt och större förmåga att behaga än någon annan man.
— Du är mycket grym, sade hennes syster, du vill inte låta mig le, och du förleder mig därtill varje ögonblick.
— Hur svårt är det inte i vissa fall att bli trodd!
— Och hur omöjligt i andra fall!
— Men varför vill du övertyga mig om att jag känner mera för honom än jag tillstår?
— Det är en fråga, som jag knappt kan besvara.
