Sida:Stolthet och fördom.djvu/462

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
208

dem, men ännu mera för henne, efter vad hon tyckte. Ingen av dem yttrade ett ord, och Elisabet stod just i begrepp att gå ut igen, då Bingley, som, liksom hennes syster, hade satt sig, plötsligen steg upp, viskade ett par ord till henne och skyndade ut ur rummet.

Jane kunde icke förtiga något för Elisabet, då ett förtroende kunde glädja henne, hon omfamnade henne ögonblickligen och tillstod under den livligaste rörelse, att hon var den lyckligaste varelse i världen.

— Detta är för mycket, tillade hon, alldeles för mycket, jag förtjänar det icke. Ack, varför äro inte alla lika lyckliga som jag?

Elisabet lyckönskade henne med en uppriktighet, en värme, en förtjusning, som ord endast svagt kunde uttrycka. Varje vänligt ord från henne var en ny källa till glädje för Jane. Men hon kunde icke förmå sig att stanna kvar hos sin syster eller säga ens hälften av vad som ännu återstod att säga.

— Jag måste genast gå till mamma, utropade hon, jag vill för ingen del ta hennes kärleksfulla omsorg på skämt eller låta henne få höra det av någon annan än mig själv. Bingley har redan gått till pappa. O, Lizzy, tänk, att vad jag har att berätta kommer att skänka alla mina kära så mycken glädje! Hur skall jag bära så mycken lycka?

Hon skyndade därpå till sin mor, som avsiktligt hade avlägsnat sig från de spelande och satt uppe på sitt rum tillsammans med Kitty.

Elisabet, som nu var ensam, log över den snabbhet och lätthet, varmed den sak nu slutligen avgjorts,