hela natten. Jag visste, hur det skulle gå. Jag sade alltid, att det måste gå så till slut. Du var väl i alla dagar inte så vacker för ingenting! Jag kommer ihåg, så snart jag fick se honom, när han första gången kom till Hertfordshire i fjol, tänkte jag, att det var högst troligt, att ni två skulle bli ett par. O! Han är den vackraste unge man, man kan se!
Wickham och Lydia voro alldeles glömda. Jane var utan medtävlan hennes älsklingsbarn. För ögonblicket brydde hon sig icke om någon annan. Janes yngre systrar började snart ställa sig väl med henne för att vinna vissa förmåner, som hon i framtiden kunde förfoga över.
Mary anhöll om att få begagna biblioteket på Netherfield, och Kitty bad mycket ivrigt om tillställandet av några baler där varje vinter.
Bingley var naturligtvis från denna tid en daglig gäst på Longbourn; han kom ofta före frukosten och stannade alltid till efter supén, utom när någon barbarisk granne, som icke nog kunde avskys, sänt honom en middagsbjudning, som han trodde sig tvungen att antaga.
Elisabet hade nu mycket litet tid till samtal med sin syster, ty så länge fästmannen var närvarande, ägnade Jane icke uppmärksamhet åt någon annan, men hon fann sig vara av stor nytta för dem båda under de skilsmässans stunder, som ibland måste förekomma. Under Janes frånvaro vände sig Bingley alltid till Elisabet för att få det nöjet att tala om
