samma gång smickrad över att få besök av en så förnäm dam, mottog henne ytterst artigt. Sedan lady Catherine suttit tyst ett ögonblick, sade hon mycket stelt till Elisabet:
— Jag hoppas ni mår väl, miss Bennet. Den här damen, förmodar jag, är er mor?
Elisabet svarade mycket kort, att hon var det.
— Och det här, förmodar jag, är en av era systrar?
— Ja, mylady, sade mrs Bennet, förtjust att få tala vid en sådan person som lady Catherine. Hon är min näst yngsta dotter, min yngsta har nyss gift sig, och min äldsta är någonstädes ute i parken och promenerar med en ung man, som jag tror snart kommer att bli en medlem av familjen.
— Ni har en mycket liten park här, återtog lady Catherine efter en stunds tystnad.
— Jag förmodar att den är ingenting i jämförelse med parken vid Rosings, ers nåd, men jag försäkrar er, att den är mycket större än sir William Lucas’ park.
— Det här måste vara ett högst otrevligt vardagsrum på sommaraftnarna; fönstren ligga ju rakt åt väster.
Mrs Bennet försäkrade henne, att de aldrig sutto där efter middagen, och tillade:
— Får jag ta mig friheten och fråga ers nåd, om mr och mrs Collins mådde bra, när ni lämnade dem?
— Ja, mycket bra. Jag träffade dem i förrgår kväll.
