att hon fått gå så långt allena. Den senare tänkte bara på sin frukost.
På sina frågor om systerns tillstånd fick Elisabet icke något gynnsamt svar. Miss Bennet hade sovit illa, och ehuru hon var uppe, var hon feberaktig och icke nog rask för att lämna sitt rum. Elisabet var glad att genast få gå in till henne, och Jane, som endast av fruktan att väcka oro eller förorsaka obehag hade hindrats från att i sin biljett uttrycka, huru mycket hon längtade efter ett sådant besök, blev förtjust, då hon kom in. Hon orkade dock icke tala mycket, och när miss Bingley lämnade dem ensamma, kunde hon yttra föga mera än några ord av tacksamhet för den utomordentliga vänlighet, som hon fick röna. Elisabet skötte om henne under tystnad.
När frukosten var slut, kommo systrarna in till dem och Elisabet började själv tycka om dem, då hon såg, hur mycken tillgivenhet och ömhet de visade Jane. Doktorn kom, och sedan han undersökt sin patient, sade han, som man kunde antaga, att hon ådragit sig en stark förkylning och att man måste försöka övervinna den; han rådde henne att gå till sängs igen och ordinerade henne några dragande medel. Rådet följdes genast, ty febersymtomerna tilltogo, och hennes huvud värkte våldsamt. Elisabet lämnade icke rummet ett ögonblick, och de andra damerna avlägsnade sig ej heller ofta. Då herrarna voro utgångna, hade de i själva verket ingenting att göra på något annat ställe.
Då klockan slog tre, kände Elisabet på sig, att
