Mrs Bennet frågade mycket artigt lady Catherine, om hon ville intaga några förfriskningar, men hon avböjde mycket bestämt och icke synnerligen hövligt hennes anbud; sedan reste hon sig och sade till Elisabet:
— Miss Bennet, jag tyckte, att det var ett litet stycke vacker vildpark på ena sidan av er gårdsplan. Jag skulle gärna vilja göra en liten tur i den, om ni vill vara så snäll och göra mig sällskap.
— Gå med, kära du, utropade hennes mor, och visa hennes nåd de särskilda promenaderna. Jag tror, att hon skall tycka mycket om eremitaget.
Elisabet lydde, sprang in i sitt rum efter sitt parasoll och följde den ädla gästen nedför trappan. När de gingo genom hallen, öppnade lady Catherine dörrarna till matsalen och salongen, förklarade, efter att ha tagit en kort överblick, att det såg ut att vara ganska propra rum, och gick så vidare.
Hennes vagn stod kvar vid porten, och Elisabet såg, att hennes kammarjungfru satt i den. De fortsatte under tystnad längs den grusade gång, som förde till skogsdungen; Elisabet var besluten att icke göra någon ansträngning att inleda samtal med en kvinna, som nu var mer oförsynt och obehaglig än någonsin.
— Hur kunde jag någonsin tro att hon var lik sin systerson? sade hon för sig själv, i det hon kastade en blick på hennes ansikte.
Så snart de kommo in i skogsdungen, började lady Catherine sålunda:
— Ni kan inte sväva i ovisshet, miss Bennet,
