mera beklagansvärd, men det kommer inte att ha någon inverkan på mig.
— Jag vill inte bli avbruten! Hör på mig under tystnad. Min dotter och min systerson äro skapade för varandra. De härstamma på mödernesidan från samma ädla släkt, och på fädernesidan från aktningsvärda, hederliga, gamla, fastän oadliga familjer. Deras förmögenhet är å båda sidor storartad. De äro bestämda för varandra enligt den enstämmiga meningen hos alla medlemmarna av deras respektive familjer; vad kan då skilja dem åt? Anspråken hos en ung flicka, en uppkomling utan familj, förbindelser eller förmögenhet. Kan något sådant tålas? Men det får inte, skall inte ske! Om ni förstode ert eget bästa, skulle ni inte vilja lämna den krets, som ni tillhör genom er uppfostran.
— Om jag gifte mig med er systerson, skulle jag icke anse mig lämna denna krets. Han är en gentleman, jag är en gentlemans dotter; så långt äro vi jämlikar.
— Det är sant. Ni är en gentlemans dotter, men vem är er mor? Vilka äro era morbröder och mostrar? Tro inte, att jag är okunnig om deras levnadsställning.
— Vilka än mina släktskapsförhållanden må vara, svarade Elisabet, om er systerson inte har något emot dem, så betyda de väl ingenting för er.
— Säg mig så gott först som sist, är ni förlovad med honom?
Ehuru Elisabet icke skulle ha besvarat denna fråga endast för att göra lady Catherine till viljes, kunde
