framhållit, har jag att lägga ännu en. Jag är inte okunnig om detaljerna i er yngsta systers skandalösa rymning. Jag vet alltsammans, att den unge mannens äktenskap med er syster var en affär, som jämkades ihop på er fars och er morbrors bekostnad. Och skall en sådan flicka bli min systersons svägerska? Skall hennes man, som är son till hans avlidne fars förvaltare, bli hans svåger? I Herrans namn, vad tänker ni på? Skola Pemberleys skuggor på detta sätt vanhelgas?
— Nu kan ni inte ha något vidare att säga, svarade Elisabet harmset. Ni har skymfat mig på alla möjliga sätt. Jag måste be er att få gå in.
Och hon reste sig, medan hon talade. Lady Catherine reste sig också. Hon var högst uppretad.
— Ni har således ingen känsla för min systersons heder och anseende! Känslolösa, själviska flicka! Tycker ni inte, att en förbindelse med er måste vanära honom i allas ögon?
— Lady Catherine, jag har ingenting mer att säga, ni känner min mening.
— Ni är således besluten att bli hans hustru?
— Jag har inte sagt något sådant. Jag är endast besluten att handla på ett sätt, som enligt min åsikt kommer att skänka mig lycka, utan att därvid taga hänsyn till er eller till någon annan person, som är så främmande för mig.
— Nåväl, ni vägrar således att göra mig till viljes. Ni vägrar att fullgöra pliktens, hederns och tacksamhetens bud. Ni är besluten att nedsätta hans
