ni hör det.» — Det är hans begrepp om kristlig förlåtelse! Resten av hans brev handlar bara om hans kära Charlottes tillstånd och hans förhoppningar om en liten arvinge. Men Lizzy, det ser ut, som om det här inte roar dig. Jag hoppas, att du inte blir »mamsellaktig» och låtsar att bli förnärmad över ett grundlöst rykte. Vad leva vi för, om inte för att ge våra medmänniskor anledning till löje och i vår tur skratta åt dem?
— Å! utropade Elisabet, det roar mig ofantligt. Men det är så underligt!
— Ja, det är just det, som gör det så roligt. Om de hade med sitt val fallit på någon annan man, skulle det inte ha varit något att fästa sig vid, men hans fullständiga likgiltighet och din tydligt framträdande motvilja göra saken så förtjusande orimlig. Så mycket jag än avskyr brevskrivning, skulle jag för ingen del vilja avstå från korrespondensen med mr Collins. Ja, när jag läser ett av hans brev, kan jag inte låta bli att ge honom företrädet till och med framför Wickham, hur mycket jag än värderar min mågs oförskämdhet och hyckleri. Och hör nu, Lizzy, vad sade lady Catherine om det där ryktet? Kom hon hit för att vägra sitt samtycke?
På denna fråga svarade hans dotter endast med ett leende, och som den hade framställts utan den minsta misstanke, blev hon icke ledsen, då han upprepade den. Elisabet hade aldrig haft svårare för att låta sina känslor synas vara, vad de i verkligheten icke voro. Hon måste skratta, då hon hellre skulle ha velat gråta. Hennes far hade grymt sårat
