Elisabet var alltför förlägen för att kunna säga ett ord. Efter ett kort uppehåll tillade hennes följeslagare: — Ni är alltför ädel för att skämta med mig. Om era känslor ännu äro desamma, som de voro i april, säg mig det genast. Min böjelse och mina önskningar äro oförändrade, men ett ord från er skall för alltid bringa mig till tystnad i denna sak.
Elisabet, som insåg det mer än vanligt genanta och pinsamma i hans situation, tvang sig nu att tala, och fastän hon endast med svårighet kunde uttrycka sig lät hon honom genast förstå, att hennes känslor undergått en så väsentlig förändring sedan den tid, varpå han hänsyftade, att hon nu med glädje och tacksamhet lyssnade till hans försäkringar. Den glädje, som detta svar framkallade hos honom, var sådan, att han troligen aldrig förr känt någon liknande, och han gav däråt så varma och innerliga uttryck, som en våldsamt förälskad man kan antagas göra. Om Elisabet hade kunnat möta hans blick, hade hon kunnat se, huru väl det uttryck av hjärtlig förnöjelse, som spred sig över hans ansikte, klädde honom, men fastän hon icke kunde se upp, kunde hon lyssna, och han talade till henne om känslor, som, då de visade, hur kär hon var honom, gjorde hans hängivenhet för varje ögonblick mera dyrbar för henne.
De gingo vidare utan att veta åt vilket håll. De hade för mycket att tänka på, att känna och säga varandra för att kunna ägna sin uppmärksamhet åt något annat. Hon fick snart veta, att de för sin
