vunna lycka hade att tacka hans mosters bemödanden. Hon hade verkligen uppsökt honom på återfärden i London och för honom redogjort för sin resa till Longbourn, motivet härför och innehållet av hennes samtal med Elisabet, varvid hon eftertryckligen framhöll varje uttryck av den senare, som i lady Catherines tycke särskilt bevisade hennes ondska och oblyghet. Hon gjorde detta i den tron, att en sådan redogörelse måste lätta hennes bemödanden att förmå sin systerson att avlägga det löfte, som hon hade vägrat att giva. Men tyvärr hade verkan därav blivit rakt motsatt.
— Den ingav mig så mycket hopp, sade han, som jag knappast förut vågat hysa. Jag kände din karaktär tillräckligt för att vara viss om att, ifall du var avgjort, oåterkalleligen besluten att avböja mitt anbud, skulle du öppet och ärligt ha erkänt det för lady Catherine.
Elisabet rodnade och log då hon svarade: — Ja, du känner tillräckligt av min uppriktighet för att tro mig vara i stånd till detta. Sedan jag på ett så avskyvärt sätt skymfat dig mitt upp i synen, kunde jag inte hysa någon betänklighet att skymfa dig inför dina släktingar.
— Vad sade du om mig som jag inte förtjänade? Ty fastän dina beskyllningar voro grundlösa och vilade på oriktiga förutsättningar, hade mitt beteende mot dig vid den tiden förtjänat den skarpaste tillrättavisning. Det var oursäktligt. Jag kan inte utan avsky tänka därpå.
— Vi skola inte gräla om vem som var mest
