oro för Jane var i ögonen fallande och hans uppmärksamhet mot henne själv mycket fin, vilket hindrade henne från att känna sig som en objuden gäst, det namn som, enligt vad hon själv trodde, gavs henne av de andra. Med undantag av honom tog sällskapet mycket litet notis om henne. Miss Bingley var helt upptagen av mr Darcy, hennes syster knappast mindre, och vad mr Hurst beträffar, vid vars sida Elisabet satt, var han en indolent man, som endast levde för att äta, dricka och spela kort. Då han hört, att hon föredrog en enkel rätt framför en ragu, hade han ingenting mer att säga henne.
När middagen var slut, återvände hon genast till Jane, och miss Bingley började tala illa om henne, så snart hon lämnat rummet. Hon förklarade, att hennes sätt var mycket simpelt, en blandning av högfärd och näsvishet; hon hade inte någon förmåga att konversera, ingen stil, ingen smak, inte något utseende. Mrs Hurst var av samma åsikt och tillade:
— Hon är verkligen inte framstående i någonting utom som fotvandrerska. Jag skall aldrig glömma hur hon såg ut i morse. Hon såg nästan vild ut.
— Ja, det gjorde hon verkligen, Louisa. Jag kunde knappast hålla mig allvarsam. Bara dumheter att komma hit alls! Varför måste hon traska omkring på vägarna, därför att hennes syster förkylt sig? Så hennes hår såg ut, så slamsig och röd i ansiktet hon var!
— Ja, och hennes underkjol; jag hoppas du såg hennes underkjol nedstänkt med smuts sex tum
