klandervärd den aftonen, sade Elisabet, ingenderas uppförande, om man närmare granskar det, torde befinnas oklanderligt. Men jag hoppas, att vi båda sedan dess ha gjort framsteg i hövlighet.
— Jag kan inte så lätt komma till rätta med mig själv. Minnet av vad jag då sade, av mitt beteende, mitt sätt och mina uttryck under hela uppträdet är nu, har under många månader varit outsägligt pinsamt för mig. Jag skall aldrig glömma dina förebrående ord, som voro så välförtjänta: »Om ni hade uppfört er på ett mera gentlemannalikt sätt». Detta var dina ord. Du vet inte, du kan knappt förstå hur de ha plågat mig — fastän jag tillstår, att det dröjde rätt länge innan jag blev nog förståndig att inse hur rättvisa de voro.
— Jag var verkligen långt ifrån att vänta, att de skulle göra ett så starkt intryck. Jag hade inte den avlägsnaste tanke på att de kunde uppfattas på detta sätt.
— Det kan jag visst tro. Du trodde då, att jag var blottad på varje anständig känsla, det är jag säker på. Jag skall aldrig glömma uttrycket i ditt ansikte, då du sade, att jag inte kunde ha framställt min anhållan på något sätt, som kunde förmå dig att säga ja därtill.
— Å, upprepa inte vad jag då sade. De där minnena äro alltför pinsamma. Jag försäkrar dig, att jag länge innerligen blygts för mina ord.
Darcy omnämnde sitt brev. — Kom det, sade han, dig snart att hysa bättre tankar om mig? Satte
