— Vad menar du?
— Jo, jag måste erkänna att jag tycker bättre om honom än om Bingley. Jag är rädd för att du kommer att bli ond.
— Käraste syster, jag ber dig, var nu allvarsam. Jag vill tala helt allvarligt. Låt mig ofördröjligen få veta allt, som jag bör få veta. Vill du säga mig, hur länge du har älskat honom?
— Det har kommit så småningom att jag knappt vet när det började. Men jag tror att jag måste datera det från den gången, då jag först fick se hans vackra anläggningar vid Pemberley.
Ännu en bön, att hon skulle vara allvarsam, hade emellertid önskad verkan, och hon tillfredsställde snart Jane genom sina högtidliga försäkringar om sin kärlek. När Jane fått visshet härom, hade hon ingenting mera att önska.
— Nu är jag riktigt glad, sade hon, ty du kommer att bli lika lycklig som jag själv. Jag har alltid satt honom högt. Hade det endast varit för hans kärlek till dig, måste jag alltid ha högaktat honom, men nu, då han är Bingleys vän och blir din man, kan det endast vara Bingley och du själv som äro mig kärare än han. Men, Lizzy, du har varit mycket hemlighetsfull, mycket förbehållsam gentemot mig. Så litet du talade om för mig av vad som försiggick på Pemberley och i Lambton. För allt vad jag vet därom har jag en annan att tacka, inte dig.
Elisabet omtalade för henne skälen till hennes tystlåtenhet. Hon hade icke velat nämna Bingleys namn, och det ovissa tillstånd, vari hennes egna känslor
