fästman, och mr Bennet försäkrade henne snart, att han för varje timme steg i hans aktning.
— Jag beundrar alla mina mågar, sade han. Wickham är kanske min gunstling, men jag tror, att jag kommer att tycka om din man fullkomligt lika mycket som Janes.
SEXTIONDE KAPITLET.
Då Elisabet snart återvann sitt glättiga och skämtsamma lynne, bad hon mr Darcy berätta, hur han någonsin blivit kär i henne. — Hur det tog sin början? sade hon. Jag kan förstå, att din förtjusning fortsatte, när den en gång börjat, men vad var det, som först tände din ömma låga?
— Jag kan inte bestämt ange stunden eller platsen därför eller den blick eller de ord, som hade denna verkan. Det är alltför länge sedan. Jag var mitt i det, innan jag visste, att jag börjat.
— Du hade redan från början visat dig likgiltig för mitt vackra utseende, och vad mitt sätt beträffar, så gränsade mitt beteende mot dig minst sagt till ohövlighet, och jag talade aldrig till dig utan att snarare vilja bereda dig obehag än motsatsen. Var nu uppriktig, beundrade du mig för min näsvishet?
— Jag gjorde det för din livfullhet.
— Du kan lika gärna kalla den näsvishet. Den gränsade därtill. Saken är den, att du var trött på hövlighet, på hänsynsfullhet, på fjäskig uppmärksamhet. Du kände avsmak för sådana kvinnor, som
