— Du kunde ha talat mera med mig, när du var här på middag.
— En man, som hade mindre djupa känslor, kunde ha gjort det.
— Vilken otur, att du har ett förståndigt svar att ge och att jag är så pass förståndig, att jag gillar det! Men jag undrar, hur länge du skulle ha gått, om du blivit lämnad åt dig själv! Jag undrar, när du skulle ha talat, om jag inte hade bett dig därom! Mitt beslut att tacka dig för din vänlighet mot Lydia gjorde verkligen stor verkan — för stor, tror jag nästan, ty hur går det med moralen, om vår lycka har sin grund i ett löftesbrott? Fy, jag skulle inte ha talat om den där saken. Sådant går aldrig an!
— Du behöver inte vara ledsen. Moralen kommer inte att lida därav. Lady Catherines oförlåtliga bemödanden att skilja oss åt hade den verkan, att de hävde alla mina tvivel. Jag har inte din ivriga önskan att uttrycka din erkänsla att tacka för min lycka. Jag var inte hågad att vänta, tills du tog första steget. Det besked, jag fick av min moster, ingav mig hopp, och jag var besluten att omedelbart skaffa mig visshet.
— Lady Catherine har varit oss till ovärderlig nytta, och det bör göra henne glad, ty hon vill gärna vara till nytta. Men tala om för mig, varför kom du till Netherfield? Var det bara för att rida till Longbourn och bli förlägen? Eller hade du några allvarligare avsikter?
— Min verkliga avsikt var att träffa dig och, ifall det var möjligt, döma, om jag någonsin kunde hoppas
