De lyckönskningar, miss Bingley sände sin bror i anledning av hans förestående giftermål, voro lika hjärtliga som hycklande. Hon skrev till och med till Jane av samma anledning och uttryckte sin förtjusning och upprepade alla sina föregående bedyranden om tillgivenhet. Jane lät icke bedraga sig, men brevet gjorde dock ett visst intryck på henne, och fastän hon icke litade på henne, kunde hon icke låta bli att skriva till henne ett mycket vänligare svar, än hon visste att hon förtjänade.
Den glädje, som miss Darcy uttryckte, då hon fick samma meddelande, var lika uppriktig som hennes brors, då han sände henne det. Fyra brevsidor voro icke tillräckliga för att ge luft åt hennes förtjusning och hennes innerliga önskan att bli älskad av sin svägerska.
Innan något svar hann komma från mr Collins eller några lyckönskningar till Elisabet från hans hustru, fick familjen på Longbourn höra, att mr och mrs Collins själva hade kommit till Lucas Lodge. Skälet till denna plötsliga resa blev snart klart. Lady Catherine hade blivit så ursinnig över innehållet i sin systersons brev, att Charlotte, som verkligen var glad över partiet, var angelägen att få resa bort, tills stormen hade gått över. Det var ett verkligt nöje för Elisabet att under nuvarande omständigheter få mottaga sin väninna, ehuru hon under loppet av deras samvaro ibland måste tycka, att nöjet var ganska dyrköpt, då hon såg mr Darcy utsatt för hennes mans fjäskiga och inställsamma artighet. Han bar den emellertid med beundransvärt lugn. Han
