kunde till och med, utan att hans jämvikt rubbades, lyssna till sir William Lucas, då denne lyckönskade honom till att ha vunnit traktens skönaste juvel och uttryckte sina förhoppningar, att de ofta skulle träffas på hovbaler. Om han ryckte på axlarna, så var det först när sir William var utom synhåll.
Mrs Philips’ simpelhet frestade på hans tålamod på ett annat och kanske ännu mera kännbart sätt, och ehuru hon, likaväl som hennes syster, hyste allt för stor respekt för honom för att våga tala till honom med den förtrolighet, som Bingleys godlynthet uppmuntrade, så kunde hon dock ej annat än vara simpel, när hon verkligen talade. Fastän hennes respekt för honom gjorde henne lugnare, kunde den naturligen dock icke göra henne finare i sitt sätt. Elisabet gjorde allt vad hon kunde för att skydda honom för bådaderas närgångna uppmärksamhet och var alltid angelägen att behålla sin fästman för sin egen räkning och för de medlemmar av sin familj, med vilka han kunde samtala utan att bli förödmjukad. Fastän de oangenäma känslor, som härrörde från allt detta, berövade förlovningstiden mycket av dess behag, ingav den allt ljusare förhoppningar för framtiden, och hon motsåg med förtjusning den tid, då de skulle få lämna en umgängeskrets, som var så föga tillfredsställande för dem båda, och få njuta av all trevnad och all förfining, som familjelivet på Pemberley komme att erbjuda dem.
