Sida:Stolthet och fördom.djvu/514

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
260

SEXTIOFÖRSTA KAPITLET.

En glädjedag för mrs Bennets moderliga känslor var det, då hon gifte bort sina två käraste döttrar. Man kan tänka sig, med vilken förtjusning och stolthet hon sedan besökte mrs Bingley och talade om mrs Darcy. Jag önskar, att jag för hennes familjs skull kunde säga, att uppfyllandet av hennes käraste önskan, då så många av hennes barn bleve försörjda, medförde en så lycklig verkan, att det gjorde henne till en förståndig, älskvärd, insiktsfull kvinna för återstoden av hennes liv, ehuru det kanske var lyckligt för hennes man, att hon ännu då och då var nervös och oföränderligen lika fjollig, ty han skulle kanske inte ha kunnat njuta huslig lycka i så ovanlig form.

Mr Bennet saknade oändligt sin andra dotter, hans kärlek till henne drog honom oftare hemifrån, än något annat kunde göra det. Det var hans största nöje att resa till Pemberley, i synnerhet när han var minst väntad.

Mr Bingley och Jane stannade endast ett år på Netherfield. Ett så nära grannskap till hennes mor och släktingar i Meryton var icke önskvärt ens för hans fogliga lynne eller hennes ömma hjärta. Hans systrars livligaste önskan uppfylldes då; han köpte en egendom i det till Derbyshire gränsande grevskapet, och förutom alla övriga anledningar till lycka hade Jane och Elisabet också den, att de bodde endast på trettio mils avstånd från varandra.