förhoppningen, att mrs Bennet icke hade funnit sin dotter sämre, än hon väntade.
— Jo, det har jag visst, var hennes svar. Hon är alldeles för sjuk för att kunna flyttas. Mr Jones säger, att vi inte få tänka på att flytta henne. Vi måste missbruka er godhet ännu någon tid.
— Flyttas! utropade Bingley. Det kan inte vara tal därom. Jag är viss om att min syster inte vill höra talas om hennes förflyttning.
— Ni kan lita på, sade miss Bingley med kall hövlighet, att miss Bennet skall bli föremål för all möjlig uppmärksamhet under sin vistelse hos oss.
Mrs Bennet utgöt sig i en ström av tacksägelser.
— Jag är säker på, tillade hon, att, om hon inte hade så goda vänner, vet jag inte vad som skulle bli av henne, ty hon är verkligen mycket sjuk och lider betydligt, ehuru med det största tålamod i världen, vilket alltid är fallet med henne, ty hon har det mildaste lynne jag någonsin sett. Jag säger ofta till mina andra flickor, att de äro ingenting mot henne. Ni har ett trevligt rum här, mr Bingley, och en förtjusande utsikt över den där grusade gången. Jag vet inte någon plats här i trakten, som kan jämföras med Netherfield. Jag hoppas, att ni inte tänker lämna det i brådkastet, fastän ni bara har hyrt det för en kort tid.
— Allt vad jag gör sker i brådkastet, svarade han, och därför, om jag skulle besluta att lämna Netherfield, skulle jag troligtvis ge mig av om fem minuter. För närvarande anser jag mig dock som alldeles bofast här.
