någonting, som kunde avleda moderns tankar, frågade Elisabet henne nu, om Charlotte Lucas hade varit på Longbourn sedan hon lämnade det.
— Ja, hon gjorde oss ett besök i går tillsammans med sin far. Vilken angenäm man sir William är, mr Bingley, tycker ni inte det? En sådan fin karl, så belevad och så otvungen i sitt sätt! Han har alltid något att säga åt var och en. Det är för mig beviset på god uppfostran; och sådana personer, som tro sig vara mycket betydande och aldrig öppna munnen, handla mycket orätt.
— Stannade Charlotte till middagen hos er?
— Nej, hon ville fara hem. Jag förmodar, att hon behövdes för tillagandet av köttpastejerna. För min del, mr Bingley, har jag alltid tjänarinnor, som kunna sin sak; mina döttrar äro uppfostrade på annat sätt. Men var och en får svara för sig själv, och flickorna Lucas äro verkligen mycket präktiga, det försäkrar jag er. Det är skada, att de inte äro vackra! Inte för att jag tycker, att Charlotte ser så alldaglig ut — men så är hon också vår speciella vän.
— Hon tycks vara en mycket behaglig ung flicka, sade Bingley.
— Ja visst ja — men ni måste erkänna, att hon ser vardaglig ut. Lady Lucas har själv sagt det och avundats mig Janes skönhet. Jag vill inte skryta över mitt eget barn, men sannerligen får man inte ofta se någon, som ser bättre ut än Jane. Så säga alla. Jag litar inte på mitt eget partiska omdöme. När hon var bara femton år, var en herre hos min
