om något, kan ofta förmå en att beredvilligt efterkomma en begäran utan att vänta på argument för att resonera sig därtill. Jag talar inte särskilt om ett sådant fall, som ni har antagit med avseende på mr Bingley. Vi kunna kanske lika gärna vänta, tills ett sådant fall inträffar, innan vi diskutera den grannlagenhet, han i sitt handlingssätt kommer att visa därvid. Men i vanliga fall vän och vän emellan, då den ena av dem önskar, att den andra skall ändra ett icke särdeles viktigt beslut, skulle ni hysa en ofördelaktig tanke om denna person, därför att han går in på denna önskan utan att genom resonemang förmås därtill?
— Är det inte rådligt, innan vi fortsätta med detta ämne, att vi närmare precisera, hur pass viktig denna anhållan bör vara, liksom också graden av förtrolighet, som härskar mellan de båda personerna?
— Jo, för all del, utropade Bingley, låt oss höra alla detaljer, icke att förglömma deras relativa längd och storlek, ty detta kommer att ha större betydelse i diskussionen, än ni anar. Jag försäkrar er, att, om inte Darcy vore en så lång karl i jämförelse med mig, skulle jag inte visa mig hälften så undfallande mot honom. Jag försäkrar, att jag inte känner en rysligare person än Darcy vid särskilda tillfällen och på särskilda platser, i synnerhet hemma hos honom på söndagseftermiddagarna, då han inte har något att göra.
Mr Darcy log, men Elisabet tyckte sig märka, att han var ganska stött, och därför höll hon tillbaka
