målare skulle kunna göra rättvisa åt hennes vackra ögon?
— Det skulle verkligen inte vara lätt att fånga deras uttryck, men deras färg och form, och ögonhåren, som äro så anmärkningsvärt fina, kunna nog målas.
I detta ögonblick möttes de av mrs Hurst och Elisabet själv, som hade promenerat på en annan gång.
— Jag visste inte, att ni ämnade gå ut och gå, sade miss Bingley i en något förlägen ton, ängslig som hon var, att man kunde ha hört dem.
— Ni ha verkligen varit gement stygga, svarade mrs Hurst, som lupit i väg utan att tala om för oss, att ni skulle gå ut.
Sedan tog hon mr Darcys lediga arm och lät Elisabet gå för sig själv. Gången var just tillräcklig för tre i bredd. Mr Darcy blev obehagligt berörd av deras ohövlighet och sade genast:
— Denna gång är inte bred nog för vårt sällskap. Det är bäst, att vi gå in i allén.
Men Elisabet, som icke var det minsta hågad att vidare göra dem sällskap, svarade leende:
— Nej, nej, stanna kvar, där ni är. Ni bildar en förtjusande grupp och framträder i ovanligt hög grad till er fördel. Det pittoreska däri skulle fördärvas genom att taga med en fjärde person. Farväl!
Så sprang hon muntert sin väg, glädjande sig, då hon strövade omkring, i hoppet att vara hemma igen
