Miss Bingley svarade icke, och strax därpå steg hon upp och började promenera omkring rummet. Hennes figur var elegant, och hon rörde sig vackert; — men Darcy, för vilken allt var ämnat, var ännu obevekligt försjunken i sin läsning. I sin förtvivlan beslöt hon att våga ännu en kupp och, i det hon vände sig till Elisabet, sade hon:
— Miss Eliza Bennet, låt mig övertala er att följa mitt exempel och ta en titt omkring rummet. Jag försäkrar er, att det är mycket uppfriskande, sedan man setat så länge i samma ställning.
Elisabet blev överraskad, men gick genast in därpå. Miss Bingley lyckades icke mindre med avseende på det verkliga målet för hennes artighet. Mr Darcy såg upp. Han var lika förvånad över den ovanliga uppmärksamheten från det hållet, som Elisabet själv kunde vara, och slog omedvetet igen boken. Han blev genast anmodad att sluta sig till dem, men han avböjde det med den anmärkningen, att han endast kunde tänka sig två skäl för deras promenad fram och tillbaka i rummet, och på båda dessa skulle hans deltagande däri inverka störande. — Vad kunde han mena? Hon längtade, så att hon kunde dö, efter att få veta, vilken hans mening var och frågade Elisabet, om hon alls kunde förstå honom.
— Inte alls, var hennes svar, men lita på att han ämnar vara sträng mot oss, och det säkraste sättet för oss att gäcka hans förväntningar är att inte fråga något därom.
Miss Bingley kunde dock icke vara med om att i någonting gäcka mr Darcys förväntningar och
