mig med att detta mitt försök till närmande är mycket lovvärt, och jag hoppas, att ni vill vara så vänlig och glömma min egenskap av fideikommissarie till Longbourns gods och ej därav låta er förmås att tillbakavisa den erbjudna olivekvisten. Jag kan icke annat än känna ledsnad över att vara orsaken till en oförrätt, som tillfogas era älskvärda döttrar, och jag ber varmt om tillgift därför och på samma gång förklarar jag mig redo att bereda dem all gottgörelse, som står i min makt — men mera därom längre fram. Om ni inte har något emot att mottaga mig i ert hem, tar jag mig friheten att föreslå, att jag gör min uppvaktning hos er och er familj måndagen d. 18 november vid 4-tiden, och jag kommer troligtvis att helt oförsynt taga er gästfrihet i anspråk till lördagen i den följande veckan, då lady Catherine alls icke har något emot att jag tillfälligtvis är frånvarande en söndag, förutsatt att någon annan präst är vidtalad att sköta min tjänst den dagen. Jag förblir, med vördsamma hälsingar till er hustru och era döttrar och med tillönskningar av allt gott
Er vän
William Collins.
— Klockan fyra kunna vi därför vänta den där
fredsstiftande herrn, sade mr Bennet och vek ihop
brevet. Han tycks sannerligen vara en högst
samvetsgrann och artig ung man och jag tvivlar inte på
att han kommer att bli en värdefull bekantskap,
i synnerhet om lady Catherine är så vänlig och låter
honom komma till oss igen.
