omöjligt, att deras släkting skulle komma klädd i röd rock, och sedan åtskilliga veckor tillbaka hade de icke haft nöje av någon herres sällskap, som bar en dräkt av annan färg. Vad deras moder angick, så hade mr Collins’ brev avlägsnat en god del av hennes motvilja, och hon beredde sig att träffa honom med ett slags lugn, som förvånade hennes man och hennes döttrar.
Mr Collins infann sig punktligt och mottogs mycket artigt av hela familjen. Mr Bennet sade visserligen icke mycket, men damerna voro ganska språksamma, och mr Collins tycktes varken vara i behov av uppmuntran eller benägen för att själv vara tyst. Hans utseende var allvarligt och högtidligt, och hans sätt mycket kruserligt. Han hade icke setat länge, förrän han komplimenterade mrs Bennet för hennes många vackra döttrar, han sade, att han hört mycket talas om deras skönhet, men att i detta fall ryktet hade överträffats av verkligheten, och han tillade, att han icke tvivlade på att hon i sinom tid skulle få se dem alla väl gifta. Denna artighet slog icke mycket an på åtskilliga av hans åhörare, men mrs Bennet, som icke var missnöjd med några slags komplimanger, svarade genast:
— Det är mycket vänligt av er att säga så, och jag önskar av allt hjärta, att detta måtte bli fallet, ty eljest komma de att bli ganska utblottade. Sakerna äro ju så egendomligt ordnade.
— Ni hänsyftar kanske på denna egendoms egenskap av fideikommiss.
— Ja, det gör jag verkligen. Det är en ledsam
