sådana där små eleganta komplimanger, som kunna användas vid lämpliga tillfällen, önskar jag alltid, att de skola taga sig så oövertänkta ut som möjligt.
Mr Bennets förväntningar hade till fullo motsvarats av verklighet. Hans släkting var så narraktig, som han hade hoppats, och han lyssnade till honom med den största förnöjelse, varvid han på samma gång bibehöll det mest orubbliga lugn i sitt ansiktsuttryck, han begärde icke, att någon skulle deltaga i hans glädje, utom när han då och då kastade en sidoblick på Elisabet.
Vid tedags hade mr Bennet emellertid fått nog, och han var glad att åter få föra sin gäst till salongen, och när man druckit te, bad han honom att läsa högt för damerna. Mr Collins gick gärna in härpå, och en bok togs fram, men då han fick se den (hela dess utseende gav vid handen, att den var från ett lånbibliotek), studsade han tillbaka, bad om ursäkt och försäkrade, att han aldrig läste romaner. Kitty stirrade på honom, och Lydia gav till ett rop. Andra böcker togos fram, och efter något övervägande valde han Fordyces predikningar. Lydia starrbligade, då han öppnade boken, och innan han med entonig och högtidlig stämma hade läst tre sidor, avbröt hon honom med dessa ord:
— Vet du, mamma, att morbror Philips talar om att köra bort Richard, och om han gör det, ämnar överste Forster taga honom i sin tjänst. Moster talade själv om det för mig i lördags. Jag skall gå till Meryton i morgon för att få höra mera om
