att göra henne sällskap, och mr Collins skulle ledsaga dem på anhållan av mr Bennet, vilken var högst angelägen att bli av med honom och själv få disponera sitt bibliotek, ty dit hade mr Collins följt honom efter frukosten, och där ville han fortfarande dväljas, skenbart upptagen av en av de största folianterna i boksamlingen, men i verkligheten nästan utan uppehåll talande med mr Bennet om sitt hem och sin trädgård i Huusford. Hans beteende bragte mr Bennet i hög grad ur jämvikt. I sitt bibliotek var han alltid säker att få vara ostörd och i ro, och ehuru han, som han sade till Elisabet, var beredd på att bevittna dårskap och nyckfullhet i varje annat rum i huset, var han van att där vara fri därifrån; han uppmanade därför ivrigt och i mycket artiga ordalag mr Collins att följa hans döttrar på deras promenad, och mr Collins, som i själva verket var mycket mera lämpad för att promenera än för att studera, var ytterst belåten att få slå igen sin stora bok och gå med dem.
Tiden förgick under en konversation, som bestod av med högtidlig stämma framsagda banaliteter å hans sida och artiga instämmanden å hans släktingars, tills de kommo fram till Meryton. De yngre systrarnas uppmärksamhet kunde då icke längre fängslas av honom. Deras blickar började ögonblickligen irra omkring på utkik efter officerarna, och ingenting annat än en riktigt stilig hatt eller ett verkligt modernt muslinstyg i ett bodfönster kunde inverka avledande på dem.
Men alla de unga damernas uppmärksamhet
