Storken som livsbringare i våra fäders tro.
Av
BROR SCHNITTGER.
Om människans tillkomst till livet finnas hos olika primitiva folk de mest egenartade, ofta dunkla och svårtydda föreställningar. Våra hedniska förfäder hava naturligtvis i detta avseende inte särskilt sig från de primitiva folken i allmänhet. Men föga veta vi emellertid om deras tro i dylika ting.
Det annars tillförlitligaste vittnesbördet om vår forntid, de jordfunna föremålen, är i allmänhet stumt, då det gäller att leta sig fram till själslivet bakom detsamma. I stor utsträckning behöva fornfynden belysning av den litterära traditionen, sådan denna ligger kodifierad i den norröna litteraturen och i den nyare folktron, för att verkligen kunna få en psykologisk innebörd.
Den norröna litteraturen ligger visserligen forntiden närmast, men är som en förvillande trädgård, övervuxen av dikt och tro, vävda in i varandra till oigenkännlighet. Vår tids folktro är mera raklinig och mindre villsam, men ger i regeln endast en starkt förbleknad bild av forna tiders tro. Ofta äger den kvar ett bruk, en levnadsregel av uråldrigt ursprung, men som får en annan förklaring än den rätta.
En sammanställning av arkeologiskt och litterärt stoff är därföre mera än vansklig. Jag vågar den dock här å följande
