fördela sig sålunda: 31 fynd visa kvinnligt inventarium, av vilka 23 äro mossfynd; 27 fynd visa blandat inventarium, av vilka 18 äro mossfynd; 3 fynd visa manligt inventarium, av vilka 2 äro mossfynd. För Sverige har Montelius i "Tidsbestämning inom bronsåldern" 1885, anfört 34 mark- och mossfynd. Bland dessa äro markfynden flertaligare än mossfynden i motsats mot fördelningen av de danska fynden, under det att fördelningen efter fyndens sammansättning kommer i samma ordningsföljd: kvinnliga äro 19 fynd, därav 12 markfynd; blandade äro 12 fynd, därav 10 markfynd; manliga äro 3 fynd, därav 2 markfynd. De få större fynd, som inkommit efter 1885 fördela sig proportionellt inom den framförda indelningen.
Det är tydligt, att de här anförda fynden näppeligen kunna ge anledning till en generaliserande förklaring. Därtill äro skiftningarna i fyndkaraktären för talrika. Liksom gränsen mellan ett blandat fynd och ett kvinnligt är flytande, visar till och med den sistnämnda gruppen, trots de enahanda föremålen, alltför många variationer för att kunna ge anledning till bestämda slutsatser.
Det finnes däremot en annan grupp mossfynd, som visar en särdeles enhetlig karaktär, nämligen fynd av halsringar, funna 1 eller 2, mera sällan flera tillsammans, men utan förbindelse med andra föremål[1]. Sophus Müller har behandlat denna arkeologiska grupp på ett mästerligt sätt i avhandlingen "Nogle Halsringe fra Slutningen af Bronzealderen og fra den ældste Jernalderen" i "Nordiske Fortidsminder" I, sid. 19—31.
Från femte perioden gäller det halsringar som Montelius, Tidsbestämning 112—114 (Svenska fornsaker 227—28, 230—231). Särskilt halsringar med ovaler och spiral-upprullade ändar visa sig ofta vara enstaka mossfynd. Av de ensamfunna exemplaren i Statens Historiska Museum synes över hälften vara mossfynd. Fyndförhållandena för de danska fynden återfinnas
- ↑ Samma slags halsringar ingå även i de stora mark- och mossfynden. Det är de ensamfunna ringarne som här åsyftas.