i Aarböger for nord. oldk. 1886, sid. 233 samt i Nordiske Fortidsminder I, sid. 20, not 1.
Från sjätte perioden gäller det ringar som Montelius, Tidsbestämning 132—134, framför allt den markanta massiva typen 132 (Svenska fornsaker 229). Dessa massiva spiralvridna och torquerade halsringar anträffas oftast parvis och nästan uteslutande i mossar. Av 25 exemplar i Statens Historiska Museum visa ej mindre än 19 den karaktäristiska gulbruna mosspatinan[1] I Danmark äro dessa ringar synnerligen talrika, som det framgår av statistiken i Nordiske Fortidsminder sid. 28, not 3. Ej mindre än 24 dylika ringpar omtalas, varjämte en gång anträffats 2 par, en annan gång 3 par; av dessa 26 fynd härstamma 19 från vatten, torvmosse eller sidländ mark[2] En annan i Sverige ej sällsynt typ från samma period består av ett enkelt bronsband med de tillspetsade ändarne omlagda till hakar, S. Müller Ordning af Danmarks Oldsager, Bronzealderen 408[3]. Av 11 exemplar, i Statens Historiska Museum visa 8 mosspatina.
Från järnålderns älsta skede gäller det för Danmarks vidkommande halsringar som Sophus Müller, Ordning af Danmarks Oldsager, Jernalderen 57—58, liksom i mindre grad vissa utvecklingsformer av dessa och av typen Ordning 408. I Sverige äro över huvud taget halsringar från denna tid sällsynta, med undantag av Gotland, där flera gravfynd och även markfynd förekomma. I stort sett synes början av denna period beteckna den säregna fyndgruppens avslutning.
- ↑ Det är endast få exemplar av dessa som uppgivas vara funna parvis. Då emellertid slitmärkena angiva, att de burits parvis, är det antagligt och i vissa fall bevisligt, att de verkligen nedlagts parvis, men genom ofullständig framgrävning, försäljning åt olika håll o. s. v. blivit åtskilda.
- ↑ Jfr S. Müller: Ordning af Danmarks Oldsager, Bronzealderen 407. Här angivas från Danmark 31 ringpar och 20 ensamfunna ringar. Antalet är naturligtvis numera större.
- ↑ Om dess fyndförhållanden i Danmark se Fortidsminder I. sid. 26, not 2.
