sidor för att söka komma den uppkastade frågan närmare in på livet — den om våra förfäders tro om människotillblivelsen. Den förklaring jag sökt giva åt vissa mossfynd från bronsåldern är kanske förfelad, men jag är på samma gång övertygad om, att den metod, jag tillämpat, är den enda, som en gång skall ge ett riktigt resultat.
På grund av flera skäl måste jag begränsa mig till det germanska, närmast det nordiska materialet utan att ställa det i förbindelse med dithörande frågor av allmänt indoeuropeiskt intresse. Jag börjar med det yngsta stoffet den moderna folktron.
Alla känna vi den bekanta barnkammarsagan om storken, som kommer med barnen. Denna saga, som nu i skämtets form är så spridd och känd, döljer säkerligen en folktro, som en gång varit allvarlig sanning. Den synes föreligga mest ursprunglig i Nordtyskland. Det är otvivelaktigt, att den därifrån kunnat sprida sig och verkligen också spritt sig till angränsande områden, exempelvis Ryssland.
Beträffande den del av Skandinavien, som utgör storkens utbredningsområde hos oss, nämligen Danmark och Sydsverige synes emellertid ej något sådant lån i nyare tid föreligga; även här synes den antydda folktron vara fullt ursprunglig[1]. Detta framgår av flera omständigheter. Man behöver blott tänka på den nimbus av okränkbarhet, som omgiver storken i den danska och skånska bondens ögon. Det är farligt att oroa eller skada en stork. Ett talande exempel på en sådan föreställning berättar Ewa Wigström[2]. “Den som dristar sig till att skjuta en stork, vissnar antingen själv ur världen eller också blir han straffad med att alla hans barn komma dödfödda till denna värld“[3].
Det är tydligt, att man verkligen i gångna tider på fullt
- ↑ Det kan anmärkas, att befolkningen i Nordtyskland och Södra Skandinavien under yngre stenåldern och bronsåldern utgjorde den centrala kärnan inom den antagligen redan då utsöndrade germanstammen.
- ↑ Svenska fornm. tidskrift, X, sid. 173.
- ↑ Liknande föreställningar berättas från Tyskland, se A. Wuttke: Der deutsche Volksaberglaube der Gegenwart, 2 uppl., sid. 119 f.