Sida:Storken som livsbringare i våra fäders tro – Fornvännen.djvu/8

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111
Storken som livsbringare.

cano (Vaniček 48), mit der Ablautstufe von aisl. hø̄na 'Huhn', hø̄ns 'Hühner', ahd. huon, nhd. Huhn (Noreen Ltl 45), cicōnia dann aus *ce–cōnia; praen. cōnia eher daraus synkopiert (Jordan, Krit. Beitr. 12,357, Sommer Hdb. 150) als ursprgl. reduplikationslos (Ernout Msl. XIII, 308).

L. *cicōnius m. skulle motsvaras av urgerm. *hehōniaz, varav, efter synkope av he, som av reduplikation, t. ex. got. haihait i isl. hét, just Hǿnir skulle uppstå. Denna synkope förutsätter emellertid, att tonvikten legat på ō och man skulle då vänta: urg. *hegṓniaz. Måhända bör man därför trots l. cicōnia för isl. Hǿnir utgå från en oreduplicerad form. Emellertid kan icke storken vara uppkallad efter sitt läte, ty 'frånsett en hes väsning giver den intet ljud ifrån sig', säger Brehm, men förstår att avhjälpa denna brist genom ljudligt och uttrycksfullt klapprande med näbben, vilket föranlett benämningen plattysk: Knepner, Knepper. Namnen l. cicōnia, isl. Hǿnir måste alltså härröra från storkens likhet med någon fågel med läte, vartill avledningen -io- väl passar, vilken som sekundärt suffix bildar adj., som beteckna besittning, härstamning och andra slag av tillhörighet (Brugmann, Grundriss d. vgl. Gram. II, 118). Då roten can, cōn ingår i hönsfåglarnas namn (sv. hane, höna, höns) torde det vara dessa, varmed man vid benämningen funnit likhet. På att storken bär barn till mödrarna, syftar måhända dess benämning Adebar, som i flerfaldiga ljudvarianter förekommer i Lågtyskland och Nederländerna ända till Flandern. Fht. odebëro visar, att benämningen förr hade än vidare spridning. Dess sista led kan sammanhänga med verbet 'bära', dess förra kunde innehålla avljud till isl. jóð 'barn', vars stam torde ingå i urnord. iuþingaʀ Reistad (se Bugge No. Indskr. I, 219) och alltså liksom fht. odebëro har urgerm. þ."

Enligt denna tolkning, som förefaller så tilltalande, betyder alltså Höner stork. Huru skall man då fatta sammanhanget mellan Höner och storken i forntidens föreställningsvärld. V. Rydberg är, så vitt jag vet, den ende som sökt besvara