kanske likgiltigt för ett helgon om det har ett godt eller dåligt hufvud, ett sant eller falskt. Hvem vet om icke något ombyte redan skett, kanske för flera hundra år sedan?
Detta gick jag och tänkte på i mitt protestantiska sinne, under det den svartklädda flickan med mildt tålamod lät mig se de många grafstenarne, som sägas gömma drottning Filippa, Bo Jonsson Grip, Jösse Eriksson, Karl Knutssons två hustrur och flere andra storheter, för att icke tala om hertig Magnus’ grafvård, på hvilken den aflidnes bild hvilar, men med stympade händer och i saknad af venstra foten.
Dessa föremål jemte åtskilliga träsniderier samt för öfrigt ett och annat, som väcker deltagande hos den som har smak för slikt, framkallade lust hos mig att se äfven öfriga qvarlefvor från heliga Britas tid, hvilka finnas inom det nu varande hospitalets område.
För att komma till åskådande af dem måste man vända sig till doktor Hjertstedt, den berömde dårhusläkaren, då man kanske på samma gång kan få se sjelfva hospitalets inre. I den afsigten styrde jag mina steg från kyrkan snedt öfver en liten öppen plats, vid hvars ena sida ligger en täck boning i en stor, vacker trädgård vid Vetterns strand. Det är der doktorn bor. Jag skulle just träda in genom grinden, då jag såg åtskilliga herrar komma ut från doktorns bostad och slå sig ned omkring ett bord i trädgården. De voro alla högtidsklädda och hade festanleten. Det såg ganska inbjudande ut, men icke kunde en främling komma inrusande i ett sådant festligt samqväm och fråga efter Britas qvarlåtenskap. Jag vände om, utan att hafva sett helgonets bönkapell eller det öfriga dårhuset.
En morgon lemnade jag hotell Vadstena, som hyst mig några dagar och varit mig ett godt herberge, med vacker utsigt öfver parken, en del af slottet och Vettern. Vid ångbåtsbron
