låg »Örn», färdig till flygt. Det var med honom jag ville följa ut på Vettern, så långt söder bort man kan fara på den sjön.
Ganska mycket folk gick ombord i Vadstena. »Örn» lät höra sina tre skarpa hvisslingar och sköt snart med god fart ut i bugten, »dubblerade» Kampudden och vände söder på. Vi kastade en blick öfver till Karlsborg, men sysselsatte oss sedan föga med vestgötasidan. Det var en härlig morgon med solsken och lugnt väder, och man kunde se djupt ned i det grönblå, genomskinliga vattnet, Sveriges vackraste vatten.
Om bord var sinnesstämningen lika god som väderleken. Kapten Carlsson uppbjöd också allt för att göra de resande nöjda med färden. En god del af sällskapet skulle på bröllop någonstädes i granskapet af Omberg, glada, hyggliga bröllopsgäster, hvilka redan voro i feststämning och spredo den stämmningen omkring sig. Vi lemnade till venster den strand der Jonas Andersson i Häckenäs har sin gård, och foro tätt under Omberg, som alltid är lika vackert och med sina måleriska grottbildningar, sin rika växtlighet öfver de brutna och omkastade stenmassorna samt sin stolta sträckning längs det glittrande vattnet lifvar inbillningen till flygt, ja, till den grad, att gamla allvarliga Vadstenarådmän varda riktigt ungdomligt poetiska och förleda lika allvarliga resenärer till de muntraste utflygter inom idéernas verld.
Det är för underligt med den der Vettern och det der Omberg. Något trolskt finnes der, något som lockar till inträde i bergets inre, och hade jag icke föresatt mig att den dagen hinna till Jönköping, och skulle icke det omtalade bröllopet hafva hållits just samtidigt, så hade otvifvelaktigt en rådman och jag gifvit oss rakt in i Rödgafvelsgrottan.
Vi landade vid Hästholmen, der bröllopssällskapet försvann, stucko åter ut till sjös, helsade på i Grenna, bugade oss för Brahehus, hvars stolta ruin täflar med Rheintraktens bästa, gjorde
